Neapel – staden med ett stort nattliv och gudomlig mat
Helst skulle jag säga att jag föll pladask redan första gången jag besökte Neapel, men i själva verket var det tvärtom. Jag var sju år gammal och i sällskap med min italienska mamma, som hade bott där i tio år och vars kärlek till staden, människorna och kulturen var högst påtaglig. Men trots hennes idoga ansträngningar och ett obegränsat intag av pizza framstod Neapel som helvetet på jorden för mig. Kaotiskt och nedgånget med tutande mopeder och högljudda människor överallt – det slutade med att jag undvek staden i 20 år.
Senare hamnade jag i Neapel när jag var på genomresa – men bara när jag verkligen var tvungen och alltid bara som hastigast – på väg mot mer glamourösa platser som Amalfikusten, Capri och Ischia. Där tillbringade jag otaliga somrar i underbar stillhet och njöt av den lokala kulturen, mat och keramik.
Givetvis är det inte bara jag som dragits med den här bilden av Neapel. Efter århundraden av utländsk ockupation, grov brottslighet och ekonomisk ojämlikhet har Neapel varit ett tacksamt objekt i skräckpropaganda, med svikande besökssiffror som följd.
Men de senaste åren har något förändrats. Plötsligt kommer de idylliska bilderna i mitt Instagramflöde inte från Positano eller Amalfi, utan från Neapel. Teveproduktioner som Min fantastiska väninna och Stanley Tuccis Searching for Italy och Paolo Sorrentinos film Guds hand har visat upp stadens mer attraktiva sidor. Den bedagade, men vackra, arkitekturen syns som fond i modereportage, det vibrerande gatulivet dokumenteras i coffee table-böcker, det napolitanska köket har blivit en hashtag och i likhet med miljoner andra har även jag blivit besatt av den lokale sandwichtillverkaren och TikTok-sensationen Donato di Caprio.
– Det finns definitivt en mer glamourös skara som gärna vill utforska Neapel nuförtiden, konstaterar Emily FitzRoy, grundare av det ultraexklusiva reseföretaget Bellini travel. Jag kan inte namnge mina kunder, men tillströmningen har varit enorm den senaste tiden: skådespelare, idrottare, modeprofiler och konstnärer.
Neapel utvecklas för fullt och staden kan äntligen ta plats i strålkastarljuset som en av Europas mest spännande destinationer. Inte minst tack vare det unga kreativa gardet.
– Många av oss som är födda här har rest jorden runt och lovprisat Neapel, förklarar stylisten och art directorn Riccardo Maria Chiacchio. Vi införlivar staden i vårt arbete. Jag har inte träffat en enda kreatör som kommit hit och inte blivit överväldigad. Kaoset, havet, människorna, ljuden, färgerna … Det perfekta receptet på inspiration. Nu vill i stort sett alla modemärken jag jobbar med plåta i Neapel, inte bara för att det är vackert här, utan även för det råa och autentiska.
Märken som Vivienne Westwood och Dolce & Gabbana har nyligen fotat kampanjer i Neapel, medan Vogue Italia ägnade ett helt temanummer åt staden.
– Om inte det är ett tecken på att en plats är på uppgång så vet jag inte vad som skulle vara det, säger Sam Gregg, brittisk fotograf som har bott i Neapel i tio år.
– Intresset är större än någonsin. Folk reser inte längre bara igenom, de kommer hit specifikt för att uppleva Neapel.
Gregg, tillsammans med Sam Youkilis, Ciro Pipoli, Brett Lloyd, Eleonora d’Angelo med flera, har varit starkt bidragande till att avmystifiera staden. Deras bilder på vardagslivets Neapel, i all sin ruffiga glans, har delats otaliga gånger och porträtt på stadens karismatiska invånare blir snabbt virala. En av Greggs allra mest delade bilder föreställer en barbröstad, brunbränd napolitanare med texten ”Tutto passa” (ung. Allt går över) tatuerad över hela bröstet, med Neapelbukten och Vesuvius i bakgrunden.
– Efter pandemin är människor mer intresserade av äkthet än airbrushad perfektion, menar Gregg. Och äkthet finns det massvis av i Neapel.
Någon gång under Covid-tristessen fick även jag upp ögonen för den stad som jag så länge undvikit och jag bestämde mig för att återvända, med ett öppet sinne och massvis av rekommendationer.
Ganska snart märkte jag att det var allt som behövdes för att kunna ta till mig Neapels livsbejakande härlighet. Efter ett tips från en vän som uppskattar lyx lika mycket som jag, checkade jag in på stans absolut flottaste femstjärniga hotell, magnifika Grand Hotel Parkers, som revolutionerade stadens turism efter öppnandet 1870. Det nyrenoverade hotellet är sinnebilden av italiensk storslagenhet: marmorgolv, klassisk konst, Michelin-restaurang, James Bond-kompatibel bar och makalös service. Beläget mellan de välmående kvarteren Vomero och Chiaia erbjuds dessutom en spektakulär utsikt över den glittrande Neapelbukten och vulkanen Vesuvius, själva källan till stadens dragning åt det explosivt passionerade. Med andra ord, det perfekta stället för en nykomling att avnjuta en drink och vila efter en dag i det ”riktiga” Neapel.
Pigg och energisk efter dagens första kopp napolitanskt kaffe (beryktat starkt och gott) vågade jag mig ut på stan och inledde med att följa FitzRoys rekommendation: ”gå och gå och gå”. Efter några kilometer parallellt med kustlinjen befann jag mig plötsligt bland de vindlande kullerstensgatorna i Quartieri Spagnoli, ett tidigare ökänt kvarter som nu är ett av stadens mest livfulla. Muralmålningar föreställande ”Neapels skyddshelgon” Diego Maradona syns överallt, precis som häftig graffitikonst, kärlekshälsningar hängandes från tvättlinor och mängder av hippa lokalbor som dricker spritzer på uteserveringarna.
Jag slog mig ner utanför en av områdets alla hål-i-väggen-barer och njöt av att befinna mig i exakt den sortens miljö som jag fängslats av i alla bilder. Samtidigt som staden har tagit enorma kliv vad gäller utveckling och förbättring, så har den ändå inte förändrats. Neapel håller fast vid sina rötter och traditioner och sitt särpräglade kynne, vilket dessutom innebär att priserna inte har skjutit i höjden (du behöver inte betala mer än runt 60 kronor för en Margherita eller 10 kronor för en espresso). De stora kedjorna har ännu inte tagit över stadsbilden, fortfarande syns kläder på tork utanför fönstren och korgar med matvaror hissas upp med rep, till och med i de mer uppdaterade stadsdelarna – kvarlevor från ett opolerat förflutet som tveklöst bidrar till Neapels starka attraktionskraft. Och trots den nya tillströmningen av turisthorder bemöter lokalborna var och en av oss med sin karaktäristiska öppenhet och värme, de delar med sig av anekdoter, vägbeskrivningar och rekommendationer – allt för att försäkra sig om att vi ska få bästa möjliga upplevelse av deras stad.
Det var också så jag kom att hamna i en möjligen något befängd jakt på några av Neapels hajpade måsten. Jag köade i en timme för att äta pizza på historiska Sorbillo, (definitivt värt det) och traskade sedan över till andra sidan stan för Ciro Olivas skapelser på Concettina ai Tre Santi – pizzorna är så goda att de sägs ligga bakom det nedgångna kvarteret Rione Sanitàs enorma uppsving. En mustig napolitansk ragù och ljuvligt doftande genuesisk pasta – ”som farmor gör den” – intogs på pyttelilla, kakelklädda Osteria della Mattonella (boka bord i god tid), sedan efterrätt i form av de lokala bakverksklassikerna sfogliatelle och babà på Caffè Gambrinus.
Överlägset mest rekommenderad var Mimì alla Ferrovia, en juvel belägen i det lite sjaviga området runt tågstationen och som av många betraktas som den napolitanska kokkonstens heliga graal. Restaurangen slog upp portarna 1943 och sedan den legendariska Mimì lämnade scenen har hennes ättlingar vårdat det kulinariska arvet. Nu basar den karismatiske 32-årige kocken Salvatore Giugliano (som återvänt till familjeverksamheten efter hård skolning på diverse Michelin-krogar) över köket och har berikat den klassiska trattorian med en modern touch.
– Kom ut i köket och prata lite och fråga efter fuori menu (reds anm. ung. vid sidan av menyn), föreslår Giugliano. Och förbered dig på ditt livs måltid.
Helt klart värt att nämna är också Neapels spirande drinkscen, där nytänkande lyfter det traditionella till nya nivåer. Lönnkrogsliknande L’Antiquario har röstats fram som en av världens 50 bästa barer, nyöppnade Elements specialiserar sig på experimentella cocktails medan Salvatore Cautero har omvandlat familjens deli till konnässörernas favorit bland champagnebarer.
Enda nackdelen är att dygnet inte har fler timmar och magen mer utrymme – äntligen förstår jag vad den lokala stylisten Chiacchio menade med ”Mitt bästa Neapeltips är att återvända”. Nästa gång lär det inte dröja lika länge.
