Joy Zandén, 94 år, gör succédebut som tapetdesigner
Det var i en källare på Särö utanför Göteborg som en 50 år gammal rulle med papper låg och luktade mögel. Hand-målade blommor, båtar, köksdetaljer och grafiska mönster i ljusa färger, ”swedish modern” i original från 1950-talet, hoprullade och bortglömda. Och dess upphovsman hade bara haft en tanke om dem innan de plockades fram i ljuset igen för några år sedan:
– Ja, att vi skulle göra oss av med dem! utbrister Joy Zandén, 94, och skrattar. De låg där i ett mörkt källarskåp, vad skulle vi med dem till? Väck bara!
Hon visar med en avfärdande handrörelse hur hon tyckte att de skulle kastas. Men ödet, och Joys envisa dotter Jessica, ville annorlunda. Så nu ligger de detaljrika mönstren utspridda över trägolvet i ljuset från de stora fönstren som vetter mot havet, inplastade och väl skyddade, och tre av dem ska bli tapeter i Sandbergs nya kollektion Signatur. Kollektionen lyfter fram fyra kvinnliga formgivare som var verksamma under samma period, och som inte fått en bråkdel av den uppmärksamhet som många av deras samtida manliga kolleger njutit av. Joy är den enda av konstnärerna som lever i dag och hon har en avslappnad inställning till sina egna verk.
– Det går bra att gå på dem! Det är ingen fara, de ligger ju i plast nu …
Fotografen som arrangerar mönstren för en bild försäkrar att hon inte har en tanke på att trampa på någon av de vackra kreationerna, som målades för att bli mönster på dukar och andra textilier i mitten av förra seklet. Joy Zandén arbetade då på ett företag i Göteborg som bland annat gjorde mönster till tyger på metervara. Hon anställdes av en släkting, Helge Heyman, som drev företaget. Som ensamstående mamma behövde hon pengarna, så för 250 kronor i månaden satt hon på firman och målade. Året var 1947 och hon hade nyss flyttat tillbaka till Göteborg från Köpenhamn med sin lilla son Finn, sedan hennes danske man lämnat dem.
– Det var en slump att det blev mitt levebröd. Jag hade massor av konstnärsvänner i Göteborg, min syster var konstnär, berättar Joy och pekar på en tavla på väggen som systern Liliane målat. Hennes man var också målare och det var alltid fullt med folk hemma, det skrattades och dracks billigt rödvin. Jag kände mig som en konstnär, fast jag inte var det. Textilkonstnär var ingenting – man skulle vara stormålare och gå på Valand …
Men även om hon inte hade studerat vid Valands konstskola så var det ingen slump att Joy Zandén fick ett konstnärligt yrke. Hon växte upp i en konstnärsfamilj i Paris på 20-talet, pappan Gösta Nystroem var kompositör och konstnär och mamman Gladys Heyman skulptör. Bland familjens vänner i Paris fanns konstnären Isaac Grünewald, skulptören Eric Grate och Moderna Museet i Stockholms grundare Otte Sköld, för att nämna några, och Joy berättar leende om föräldrarnas fantastiska ateljéfester.
– Min mamma hade mycket pengar på den tiden, så det var high life! Som småbarn var vi mest i Luxembourgträdgården och grävde. När jag sedan kom hit som 10-åring 1932 var jag långt efter mina svenska skolkamrater, jag pratade ju bara franska.
Uppväxten, med konsten och de världsvana föräldrarna, blev senare en ovärderlig källa till inspiration när hon själv började måla.
– Jag hade mitt stora vita papper framför mig, färgburkarna bredvid och penseln i handen, och så började jag med en prick eller en slinga, ett löv eller en snäcka. Det kommer utan att man vet av det, det ena ger det andra.
Hon rycker på axlarna och berättar ödmjukt om sitt tidigare arbete som ”målarkladd” på Stockholmsoperan och Stora Teatern i Göteborg, där hon målade rekvisita och dekorerade kostymer. Hon utbildade sig vid Slöjdföreningens skola, det som nu är Högskolan för design och konsthantverk, HDK, i Göteborg, och läste senare även på Beckmans reklamskola i Stockholm. Efter några år som mönsterkonstruktör gifte hon sig på nytt, maken fick jobb i Stockholm och de fick två barn tillsammans, så i stället för att fortsätta formge textilier blev hon hemmamamma. Men det dröjde inte länge förrän Joy återigen fick chansen att bo utomlands, i Frankrike och Italien, och åka på äventyrliga resor till Afrika och Sydamerika.
Joy Zandén berättar om sitt händelserika 94-åriga liv, om konstnärsvänner, den målande systerns talang och hur hon genom åren har fått visa upp sin pappas verk i familjehuset på Särö. Hennes eget konstnärskap har inte fått ta plats annat än som oromantiskt ”levebröd”. Förrän nu.
Dottern Jessica upptäckte sin mammas mönster i källaren för flera år sedan och kände att ”vi borde göra något av det här”. Hon har kontaktat olika designföretag under åren men det var först när hon fick ett möte med Sandbergs creative director Hanna Wendelbo-Hansson som det började hända saker på riktigt.
– Det är många som hör av sig och har mönster som de vill visa, berättar Hanna Wendelbo-Hansson, och den här gången råkade jag vara på plats i Göteborg, där Jessica var, och hade en lucka – så vi kunde ses. Jessica kom med en stor dramatenväska full av mönster som hon bara lassade upp framför mig, eftersom hon visste att jag inte hade så mycket tid. Jag bara tittade på dem och sa: ”Vänta, vänta – vad är det vi har här egentligen? Det här är ju HELT fantastiskt. Vi måste träffas igen och prata mer.”
Hanna Wendelbo-Hansson skrattar åt minnet och berättar hur mycket kärlek och värme som omgärdat hela projektet sedan det där första mötet. Ett möte som skulle leda till en helt ny tapetkollektion, med mönster skapade av fyra kvinnliga konstnärer och designer – förutom Joy Zandén också Dagmar Lodén, Ylva Källström-Eklund och Lillo Wikstrand. Signatur lyfter fram en mönsterskatt från 50-talet som tidigare legat bortglömd, och processen har stundtals varit väldigt känslosam. Joy Zandén berättar om sitt besök på Sandbergs fabrik i Ulricehamn, första gången hon fick se sina mönster förvandlade till tapeter.
– Jag var alldeles oförberedd! Jag fick se dessa stora rullar med utskurna mönster och alla människor som tryckte och blandade färger. Det var så spännande! Så fantastiskt.
Hon visar originalmönstret till en av tapeterna och hur det förändras i de olika färgställningarna som Sandbergs har tagit fram.
– Nu när jag ser på dem kan jag själv inte fatta att det är jag som har gjort dem!
Av: Helena Skoog
Foto: Carina Gran
