Himlen runt hörnet i 70-talslyan - hemma hos programledaren Lina Thomsgård
”Dåliga nyheter: hissen är avstängd pga renovering. 6 trappor, man blir ödmjuk av den lilla promenaden”. Lina Thomsgård DM:ar mig ett par dagar innan vi ska ses. Orden stämmer, jag tappar snart räkningen i det trånga trapphuset och när jag väl hittar rätt är jag andfådd och ja, i alla fall snudd på ödmjuk. När vännerna lämnade Stockholms innerstad valde Lina Thomsgård och hennes partner Alex Dominici istället att bosätta sig 6 våningar upp, i ett 70-talshus på en av Hornstulls bakgator.
– I stället för att flytta till ett radhus utanför stan har vi skapat ett avstånd till hetsen som pågår där nere, säger hon.
Åt ena hållet: Högalidsparken med kyrkan och trädkronorna. Åt det andra: himlen. Nåväl, grannarna också, det bidrar till radhuskänslan.
– När vi var här på visningen satt ett kärlekspar på den lilla kullen och pussades. Fönstren blir som tavlor, det var därför vi målade alla fönstersmygar, säger Lina och pekar ut mot parken genom vardagsrumsfönster.
FÅR TID ÖVER FÖR VARDAGEN
Flytten var ett led i det Lina kallar ”granskningen av sina egna livsval”. Första gången vi träffades jobbade hon som PR-agent åt Robyn, sedan dess har hon bland mycket annat hunnit förändra det svenska jämställds- och mångfaldsarbetet med både Rättviseförmedlingen och Stockholms kvinnohistoriska museum. Att plötsligt vara del av en egen familj – sönerna Max och Vito är 6 respektive 2 år – hjälpte henne att se över prioriteringarna. Hon rensade bland sina många uppdrag och hade plötsligt tid och energi över för vardagen.
– Jag försöker gå emot den här besattheten av att optimera. Att eftersträva bästa möjliga och ligga steget före hela tiden. Det skapar en konstant stress, säger hon.
Kvar finns vetenskapspodden Dumma människor, ett delägarskap i skomärket Blankens, föreläsningar, programledarskap och annat hon verkligen vill göra. Som att baka bröd och odla på den 28 kvadratmeter stora terrassen, kanske även ta en tupplur på sängen som står där ute.
– Vi pratar alltid om att kommersialismen hjärntvättat kvinnor att hata sina kroppar. Ibland kan jag se att boendet har blivit en förlängning av kroppen. Det är inte bara våra frisyrer, kläder och magar som ska optimeras, nu är det våra kökslampor och golv – inget får någonsin duga. Det är enorma krafter som ligger bakom de mekanismerna och det krävs ren och skär muskelstyrka för att gå emot det.
Ja, hur gör man det?
– Man får ha med sig klassikern: Vem tjänar på att jag känner så här? Kvinnor måste få hitta en plats att bara vara. Det betyder ju en liten krigföring i vardagen mot idén om perfektion. Det är en politisk kamp i det väldigt lilla. Att bjuda hem folk fast det är kaos och bjuda på snabbmakaroner och ärtor. Stökpositivism, kanske?
ALLTID PLATS FÖR SPONTANBESÖK
Hennes svägerska med kille är på besök från Italien, annars är antalet gäster för tillfället något mindre än vanligt på grund av hissrenoveringen. Att göra plats för ett stort bord där spontanbesök alltid ryms var annars det viktigaste i renoveringen. På terrassen odlas både örter och citroner, planer på någon slags växthus eller orangeri som kan godkännas av bygglovsenheten pågår.
Vintertid rullar de sig i snön där ute, innan de sätter sig i bastun som den finska byggaren som bodde här innan installerade. Klädkammaren rök på köpet, men med hjälp av en arkitektkompis har förvaringsproblemet lösts genom att korta av de två mindre sovrummen och sätta in garderober – Ikea, köpta på Blocket – som öppnas mot hallen. En stor del av Linas och Alex sms-konversationer handlar om gamla grejer.
– Det är det enda vettiga om man är intresserad av inredning. Saker från förr, som har lite proveniens att gräva i. Jag är besatt av att handla på Blocket, så att man får åka hem till dem som säljer, säger Lina.
Den största förändringen är annars färgsättningen. Lina som är en naturlig ”spindel i nätet”-person satte snabbt ihop vännerna bakom inredningsstudion Arranging things med nya färgföretaget Klint – lägenheten fick en unik palett och ett samarbete föddes.
– Jag försöker bejaka lusten balanserat. Jag vill ju också ha det bästa, det där perfekta livet. Den känslan manifesterar jag i pyttesmå saker. En jättejättebra pennvässare. Ett jättefint fat till bullarna. Den bästa fruktkniven. Saker som inte behöver innebära att jag köper något nytt. I det tillfredsställer jag optimeringsdjävulen, det ger mig guldkant.
Fotograf: Stellan Herner, Stylist: Sasa Antic
